Och månen skördar moln, de tunga fälten
stiger drömgrå, mjöldryga och målla
tills kvällen inte längre syns
som ljusföroreningar vid horisonten
och himlen i sin ton av ärgad koppar
klingar ut som stormhattsklockor
och fönstren vissnar släckta
där vi passerar hem för djur och andra
hur få de är nu
hur allt färre
en dag syns vi inte längre
för deras ögon, bark och stammar
ensamkroppen, åkrarna som andas