Vi höll varandras händer

när vi sakta närmade oss vägskälet

det kändes i hela kroppen att det var nu det skulle ske

vi såg båda bort mot horisonten

där solen nu så symboliskt sakta sänkte sig

vi stod där helt tysta och vi tvekande

detta var ju inte vilken plats som helst

och inte vilken stund som helst

det var här vi hade mötts tre år tidigare

och det var här vi började resan

men vi hade nu nått vår slutdestination

vår korta resa den var över

men jag kan ändå se dig i varje brunett på gatan

ja du gäckar mig fortfarande efter alla dessa år

din skugga finns där och jag undrar varför

men jag tror att jag egentligen mest saknar tiden

den tid vi hade under dessa år

visst vi var yngre och galnare, mycket galnare

nej jag saknar verkligen inte det livet

och jag saknar definitivt inte den jag själv var

så när jag nu åter står här vid vårt vägskäl

och på nytt ser bort mot en gyllene horisont

då känner jag ändå en tillfredsällelse

och jag känner även ett lugn där i mitt hjärta

av att just den tiden ...var då

Copyright © AndLou