Två barn stod i hallen och skrek ”ställ dig upp!”
till en far som av fyllan just trilla’
på golvet han låg – trots att barnen de skrek –
så tyst och alldeles stilla.

Och där ute i natten lyste månen på håll,
bakom tallar och gran i en skog,
snart små barn de springa där genom,
så snabbt de små benen dem tog.

Fram vid huset satt en farmor och farfar,
i fåtöljer med tv:n igång,
snart rädda små barn satt bredvid dem,
nu tysta som staty i betong.

Inga tårar som kom ifrån barnen,
de hade tystnat av rädsla och sorg,
stängt in sina känslor trots åldern,
byggt en mur kring sin innerliga borg.

Och morgonen efter hördes ljudet,
av knarrande steg i en trapp,
det var tysta små steg från en mamma,
som väckte barn med en smekande klapp.

Och med tårar som rinna längs kinden,
från en otröstlig mor i en säng,
berätta hon för sina barn,
att far nu sjungit sin sista refräng.

Medan tårarna rinna längs kinden,
de nedför knarrande trappa sen steg
till ett rum fyllt av folk i sin närhet,
vissa skrek och några de teg.

Det stod en farbror ute i hallen,
arg och ledsen över det som nyss skett,
skrek på mamman som stod där i tårar
”det är ditt fel att allt gick så snett!”

Men dagar sedan sen vandra,
barn såg far i en säng klädd i vitt,
de klappa kinden på far med lätta små händer,
sa adjö och tog sen en sista titt.

Och en mamma av synen på barnen,
sprang ut från stearintända rum i panik,
det gick ej mamman trösta från alla dess tårar,
som hon grät över faderns tragik.

I kyrkan de sedan sen samlas,
alla de en far kände en gång,
de steg in i det väldiga valvet,
tysta steg i en ekande sång.

Och längst in i kyrkan stod prästen,
bad en bön till en far som gått bort,
sjöng psalmer om trygghet från ovan,
om ett liv som var tragiskt och kort.

Medan tårar de eka i salen,
till kyrkklockors sista farväl,
av en far som en gång trillat på fyllan
nu begravd och fri är hans själ.

Och kvar lever barnen - nu vuxna
och minnet av honom finns kvar
han som trilla en gång på sin fylla
han som barnen en gång kallat för far.