Jag sitter under äppelträdet där abstinensskakiga händer en gång jagat fyllda koppar av avec under varma sommardagar. Jag kan fortfarande känna doften av den cigarrök som de till ett nyfiket barn sa doftade Jesus. Det finns en nostalgi i luften: en lugnande känsla jag ofta faller tillbaka till när framtidens gissel gör sig alltför påmind om livets måsten. I ögonvrån lyckas jag ibland fånga höstens fallande blad och stundtals tystas mina tankar av äpplenas dova duns på den fuktiga gräsmattan. Det händer ofta att jag fastnar i illusionen av att dåtiden inte bar frukt av livets måsten; att jag glömmer bort att många av de drömmar jag hade som barn faktiskt gått i uppfyllelse, som den att jag är fri att äta godis när jag vill på dygnet. Jag tänker att om jag skulle förmå låta mina hjärtans tyngder begravas under höstens gulnande blad, kanske jag skulle lyckas finna en slags frid i nuet. Jag borde låta mig själv stillas av tanken om att höstens förändringar för med sig mer än bara en palett av färger. De för även med sig drömmar, av vilka många redan gått i uppfyllelse.