Idag plockade jag fram min finaste kavaj. Den var inte så svår att urskilja från resten av mina kläder då det är den enda kavajen som jag äger. Den var upphängd i en billig plastgalge som jag egentligen borde ha slängt för längesen, men jag har resonerat så som att en billig kavaj inte har något emot att hänga på en billig galge. Men det var en fin svart kavaj, även om den var billig. Kollade man på den i dagsljus kunde man även se en viss nyans av grått i den. Kanske var det för att man skulle kunna urskilja de svarta knapparna från det svarta tyget, eller så fanns det ingen idé bakom överhuvudtaget.

På galgen hängde även en violett bröstnäsduk som jag hade köpt för bara några dagar sedan. Jag valde just den färgen för att den påminde om färgen på syrenblommorna som satt på syrenträden i gården som hon en gång bodde i. Det var på den tiden då gården stod i sin praktform, nu är den näst intill igenvuxen – som ett påminnande om att vi alltför sällan hade varit där på besök.

Under galgen så stod även mina finaste skor, som även dem är svarta. Det enda som gjorde att jag inte såg ut som en skugga när jag stod och knöt den svarta slipsen, hårt som en hängsnara för att undvika att gråta under ceremonin, var den vita skjortan som var struken just för den här dagen. Jag tänkte att det måste vara den största funktionen som en slips har, att tysta personen som bär den, då klumpen i halsen oftast gör bäst i att ligga kvar som en klump.

Det är konstigt kan jag tycka, att den svarta färgen oftast anses som den finaste, vare sig det gäller fest, bröllop eller begravning. Vad jag fick lära mig under skolgången var att svart inte ens var en färg, ändå anses det som den finaste. Det är en viss melankoli i det – att något som egentligen inte är, är. Det är kanske så man bäst skulle kunna beskriva den här dagen, att något som egentligen inte är, är. Ser man till kistan som hon ligger i, så är hon, men tänker man på tillståndet hon befinner sig i, så är hon inte.

Det finns tankeexempel kopplade kring hela den grejen. Schrödingers katt är väl den mest populära. Katten placeras inuti en låda, för att vara säker på om katten lever eller är död, så måste man öppna lådan och titta efter. Jag har svårt att avgöra om det är betryggande eller förödande att vara osäker på om någon, eller något som man inte ser, existerar eller inte. Inte heller känner jag en jagande lust att öppna upp det vita kistlocket och titta efter.

Prästerna pratar ofta om det som kommer efter. Att livet som vi lever bara är en prövning för den eventuella evigheten. Som om det skulle skänka oss ett lugn, när det i själva verket skapar en känsla av meningslöshet. Inget av det vi gör, ska göra, eller har gjort har i så fall någon betydelse. Döden blir på det sättet överrepresenterad i ett samhälle som till mestadels borde handla om liv. Vi blir skuggfigurer i väntan på det eviga ljuset.

Den mest framstående representanten för den svarta färgen är döden, samtidigt som den vita färgen representerar liv. En kamp mellan färg och icke färg – liv och död. Jag tänker att det beror på att döden ses som tidlös, precis så som man kan känna när man blickar upp mot en natthimmel och förstår hur liten man faktiskt är. Och det vita representerar stjärnorna som vi lägger våra hopp och drömmar på; det ljus som vi i alla tider har följt för att kunna hittat hem.

Nu, när jag ser mig själv i spegeln, svart- och vitklädd med en snudd av violett som ska visa på det personliga i mitt klädval, så förstår jag till en viss del meningen med livet. För mig handlar det inte vad som komma skall, eller vad som en gång varit, det handlar om det som är just nu. Det är därför jag idag väljer att låta locket på den vita kistan förbli orört. Och jag hoppas därigenom få känna tro på att hon äntligen funnit frid.

Jag släppte för stunden min spegelbild. Stegade sen långsamt mot ytterdörren och vidare mot bilen. Jag bestämde mig tidigt för att låta blicken ligga tom på den gråblöta asfaltsvägen. Bara tanken på trädens höstprydda färger fick mig att kippa efter andan. Hon brukade älska hösten. Sa alltid att varje enskilt löv bär på sin egen historia. 'De är som små berättelser som faller från himlen' brukade hon säga. Kanske är det därför jag idag inte klarar möta det inferno som spridit sig längs trädtopparna. Varje enskilt löv som nu seglar förbi mitt periferi känns som ett hån. De blir en symbol för det förgånga, precis som henne. Allt de lämnar kvar är endast det kalla och kyliga höstmörkret.

Långsamt körde jag genom den lilla staden vi delat många minnen. Plötsligt kunde jag känna en bekant doft. Det var en blandningen mellan cigarettrök och rotfrukter. Hennes doft, den som alltid fick mig att känna mig som hemma. Jag kände hur klumpen i halsen började växa sig allt större, samtidigt som slipsen spände sig allt hårdare. Men inte tänkte jag gråta. Inte nu. Inte någonsin.

Efter en stund kom jag fram till kyrkan. Jag parkerade bilen framför stenmuren som omringade den vitaklädda kyrkan. Mina händer höll krampaktigt kvar om ratten. Det kändes som om jag satt där en evighet innan jag lyckades bända upp mina fingrar för att öppna bildörren och ta mig ut. Jag visste att där inne väntade min familj. Jag ville inte möta dem, inte se dem. Jag ville bara vara där ensam, med henne. Jag kände hur mitt hjärta brast vid tanken på att hon låg där, övergiven och frusen, i ett evigt mörker.

Det var tomt på kyrkogården. Kring mig reste sig endast mossan, tung på de gamla gravstenarna. Jag passerade namn efter namn och år efter år på människor jag aldrig någon sin mött förut. Människor som förmodligen betytt något för någon en gång i tiden. Idag delade jag de levandes sorg och förtvivlan. Hon som alltid sa att hon inte var rädd för döden brukade ofta påminna om livets gång. Sa 'Vi föds ur ett vakuum, skapar band och egna liv, och bryts sen långsamt ned för att skapa näring åt allt vi ser omkring oss'. Visst var det en fin tanke, men idag ger den mig inget annat än ångest.

Jag blickade upp mot mässingskorset som prydde den snövita byggnaden. Slogs en kort stund av tanken om gud: ett allsmäktigt väsen med kraft nog att skapa liv. Tänkte att guds förmåga att skapa kanske kommer genom döden. En blomma kan exempelvis aldrig blomma om det inte finns näring nog i jorden. Jag tänker på prästens ord om att vi alla kommer från jorden och återvänder till den. Från död till liv, i en alltid sluten cirkel. Gud behöver med det sagt död för att kunna skapa. Idén om ett evigt liv bör av den anledningen ses som fruktlös. Om hon nu ligger i kistan, död, måste hon vara det för alltid.

Det känns betungande att hennes död gjort mig så förfallen att jag, istället för att glädjas åt de minnen vi delat, väljer att fokusera på döden. Hon, som på ett sätt var ljuset som stundtals omslöt min vardag, får idag ingen rättvisa. Det är som att tiden gjort mig så själsligt trasig att allt jag verkar se är skuggan från höstens bladlösa träd, trots att jag egentligen borde jaga de få solstrålar som blygt letar sig fram de kala grenarna. Kanske borde jag se henne som ett höstlov vars berättelse äntligen når evigheten.

Jag gick in genom den tunga trädporten som prydde kyrkan. Det var mörkt och tyst. Doften av stearin låg tung i det väldiga valvet. Varje steg jag tog närmre altaret ekade mot det stenlagda golvet. Jag såg mig omkring, det var nästintill tomt. Längst fram satt min familj. De var alla svartklädda och såg ledsna ut. De vände sig om när de hörde mig komma. Jag kände hur de dömde mig för att jag kommit så sent, för att jag inte ens idag kunde vara där för henne, för att jag inte grät.

Jag ignorerade dem och gick fram till den stängda kistan. Den var prydd med billiga blommor och en bild på henne. Hon såg vacker ut på bilden, men sitt röda korta hår och blåa ögon. Hon låg mot mig, precis så som hon brukade. Slipsen kändes som ett band som höll mig fast vid kistan, som om jag inte kunde släppa taget om henne. Den kvävde min röst och mina tårar.

Jag satte mig intill min familj. Prästen började prata om henne, om hennes liv, hennes personlighet. Han sa att vi skulle minnas henne med tacksamhet, att hon nu var på en annan plats, att vi skulle be för henne och oss själva, att vi skulle gitta tröst i vår tro. Jag lyssnade inte på honom. Knöt händerna hårdare och hårdare för att stilla min ångest. Jag tänkte hur mycket jag älskade henne, hur mycket jag saknade henne, hur mycket jag önska att hon fortfarande levde.

Kyrkklockarna slog snart sitt sista farväl. Jag kände hur någon la sin hand på min axel. Det var min mamma. Hon såg på mig med medlidande och stor sorg. Hon sa att det var dags att säga adjö. Jag skakade av hennes hand, ville inte ha den kärlek hon gav mig, ville vara ensam i min sorg.

Jag kunde se i hennes ögon att hon blev sårad. Istället för att be om ursäkt sa jag att jag ville stanna kvar, att jag inte ville säga adjö. Hon försökte övertala mig, sa att jag måste släppa taget, låta tiden göra sitt för att läka den sorg som låg tung över mig. Hon pekade på den violetta bröstnäsduken som jag hade i min kavajficka. Hon sa att den var ett tecken på hennes närvaro, ett tecken på hennes kärlek, ett tecken på hennes syrenblommor. Hon sa att det var ett tecken på en morgondag.

Jag såg på henne med tårar i ögonen. Jag visste att hon hade rätt, att jag inte kunde leva i det förflutna, att jag måste gå vidare med mitt liv. Men jag visste också att jag aldrig skulle glömma henne, aldrig sluta älska henne, aldrig sluta sakna henne.

Jag tog hennes hand i min och tryckte den lätt. Sa till henne att jag var ledsen, att jag inte menade att såra henne, att jag behövde tid för att bearbeta min sorg. Jag sa även att jag älskade henne och tackade för allt hon gjort för mig.

Jag gick sedan ut från den nu tysta kyrkan; bestämd att aldrig mer vända tillbaka blicken.