I de dunklaste skrymslen av mina tankar
lurar depression -
en obeveklig gestalt, som bankar oavbrutet -
en osynlig kraft, som med tunga ord
ofta lyckas bända upp dörrarna till min innersta kärna.

Och precis som ett eko
studsar dess viskningar
mot min medvetenhets väggar,
häftar sig tjock, som smält socker
på hela mitt jag

De finns de som prisar tron på stenars makt
att krossa ben och blåsa hud
men jag har med tiden insett att
brutna ben och blåmärken läker
Ord däremot, består och dröjer –
som ett spöklikt eko –
tills de, likt en orubblig orm,
lindat sig runt min allra innersta kärna,
där de tyst kväver min sista gnista hopp

Varje stavelse är en tyngd på mitt bröst
en kedja som drar mig djupare in i mörkret
en orm som omsluter min hals, åtstramar,
och suger luften ur mina lungor
Varje ord skär sin väg genom min hud
etsar osäkerheter i min allra innersta kärna
lämnar ärr, osedda, men djupt kännbara

Men… inuti den ändlösa kör av negativitet
finns en enveten glöd av trots;
en glimt av motståndskraft;
ett ljus av hopp.
I denna ekande kakafoni
söker jag frid i motståndskraftens viskningar,
och mod i de melodier av självvärde
som bara väntar på att nå fram

Så trots att orden ofta dröjer sig kvar
precis som ett eko
ska jag försöka finna styrka i mellanrummen
jag ska skapa min egen symfoni av läkning,
väva trådar av mod och självkärlek,
tills deras ekon bleknar till ett svagt mummel,
ett avlägset viskande i min själs symfoni.