Att gå i gamla spår och inte se framtiden, för att man

lever i det förflutna, grundat på känslor som man inte

vågar  släppa taget om,  för dom är det enda man har kvar 

ut av allt vackert som man har upplevt och förträngt,

allt för att bevara det man en gång har upplevt och

jag lever nu i dag ensam, med stor saknad bakom

höga gråa murar, och jag är fången mentalt i mej 

själv, det finns inga vägar härifrån, för jag har byggt 

upp murar runt om mej mentalt, och nyckeln  till frihet 

är samarbete, men allt men allt har sina gränser 

för jag tar inte mer skit,  jag har gått för långt 

för att vända om eller ska jag ta ett steg in i

framtiden och kanske hitta mig själv

och få det liv jag helas tiden söker?