Det vassa mörkret under sammetshuden
de avskalade rötterna, benskärvor, stål
titanskruvar och skenor
att lova, ingenting
att stryka över dagarna
med mårdhårspenslar, till en sjödjup färg
från dropparna ur månens krus
som darrar över ytan
och någonstans tar det förflutna slut
där fäster molnen åter vid träden
i trådar av orörligt regn
att lyfta en avgjutning av solnedgången
att offra till den ohörbara natten