Jag har balanserat på den tunna linjen

där mitt emellan kärlek och smärta

då jag ena stunden brann av lycka

och den andra gömde jag mig bland skuggorna

där fanns aldrig någon logik

jag såg mig själv som fågeln

en fågel med svarta vingar

som ständig måste flyga vidare

mot nya fantastiska men obefintliga mål

för att sedan fritt falla från himlen

jag var som vinden som susar i träden

virvlade runt från stad till stad

du försökte hindra mig med självklara ord

men du kunde aldrig fånga mig, stoppa mig

innan jag på nytt föll till marken

jag bara skrattade och flög vilset vidare

högt ovanför verkligheten

hög som Eiffeltornets egen skugga

där jag krälade in i mitt skal

för att verifiera min egen livslögn

Copyright © AndLou