jag mötte en dovhind

med min blick

hon stod
alldeles stilla
naglade fast mig

och lät mig se

i hindens blick
såg jag dimman lätta

jag såg

magra
seniga kroppar
händer
tyngda av valkar och blod
och Gränsö kanal
blev till

jag såg

vedskutor
kastade loss
kryssade mellan kobbar och skär

jag såg

strandskatan gömma sin rädsla
bland stenskravel
och skrika fram sin virilitet
under upphetsad spelflykt

sen vände hon blicken norrut
men höll mig kvar
och jag förstod
att det jag såg
varken var början eller slut

i hindens blick visades

kvinnor vid Hallmare Skackel
som krökte sina ryggar
den tunga blöta byken
det kalla havsvattnet
präntade sitt sigill
i värkande leder
och krumma händer

sen insåg jag
att djupt i dovhindens blick
fanns något som dolts för mig
jag sökte mig djupare
längre in
och där blev allt tydligt

där såg jag

mig
naken och förnärmad
försökte jag skyla mig
men hinden
hade uppenbarat allt
och jag visste
att inget kunde hållas undan
gömmas eller döljas

jag backade
blinkade
salta tårar föll
när jag slog undan blicken
var hinden redan borta