"Var inte rädd"

viskade hon med tårar glittrande mot kinden

och hon tog din hand och kramade den försiktigt

så där som man gör då alla ord plötsligt,

plötsligt tagit slut.

Det var sommar

och Mälarens vatten glittrade

som tusen lekande solkatter,

de svävade fram över ytan

och träffade våra kroppar

hårt, hårt

så som ett slagträ

träffar hårt sitt mål

i skymningen.

Djupt inom henne

växer som ett elakt skämt

en sol av celler

som ska bränna sönder

allt som är och allt

som kanske

en gång

skulle vara.

Din hand i hennes

och ett moln av

regn,

ett regn som svärtar livet

med sitt allvar.

"Var inte rädd"

för trots att ord som viskas mellan

älskande

kan suddas ut som regn som dunstar

är er kärlek större

än ett "elakt skämt"

som växer som en sol

djupt

djupt

där under huden.