Handen som håller i pennan
är en speglings hand
den är ett barn utan uppsåt

varje grässtrå har sin egen skugga
och havet tvättar de döda
måsar utan ögon, vinden slätar ut deras fjädrar

tills de är kroppar av blank metall
tills de är bomberna som faller
och groparna som barnen grävt i sanden

den dova leken övergår i dröm
där de går allt längre in mot land
med havsgrå minnen under tungan

i skärningspunkten mellan bläck och vilja,
spegelbilden av en skugga
bär drivved till de avlägsna eldarna