Jag svävar fram utan yttre hjälp i skogen
du är än här, än där
du doftar mig fram till dig
med dina tusenåriga kvinnosafter
jag finner dig bredbent
som gud skapat dig
sittandes på en stubbe
med ditt långa, tjocka, gyllene hår
fallandes ned över ditt fagra anlete
med en uråldrig harpa mellan dina vader
din smäktande musik
ljuder du fram med ord om oss
gjorda för kärlek
jag lyfter din hand
jag lyfter hela dig
vi flyger fram
mellan skogens breda stammar,
landar i en soldränkt dunge
på en torrlagd mosse
i grönaste mossa
älskar vi varann
nu väller sagoharpans lagrade toner
fram ur dina vackraste bröst,
örnar, ugglor och fink
ur ditt varmaste sköte
jag tröttnar aldrig att se, att lyssna, att känna,
att dirigera,
ackompanjera:
ju mer, ju mer
jag ger och får,
du får och ger
vi skapar oss på nytt
på nytt
och åter
på nytt
vi är människa
vi är djur
vi är natur
vi lever
nu
lever vi.