Jag svävar fram utan yttre hjälp i skogen
du är än här, än där
du doftar mig fram till dig
med dina tusenåriga kvinnosafter

jag finner dig bredbent
som gud skapat dig
sittandes på en stubbe
med ditt långa, tjocka, gyllene hår
fallandes ned över ditt fagra anlete
med en uråldrig harpa mellan dina vader

din smäktande musik
ljuder du fram med ord om oss
gjorda för kärlek

jag lyfter din hand
jag lyfter hela dig
vi flyger fram
mellan skogens breda stammar,
landar i en soldränkt dunge

på en torrlagd mosse
i grönaste mossa
älskar vi varann

nu väller sagoharpans lagrade toner
fram ur dina vackraste bröst,
örnar, ugglor och fink
ur ditt varmaste sköte

jag tröttnar aldrig att se, att lyssna, att känna,
att dirigera,
ackompanjera:
ju mer, ju mer
jag ger och får,
du får och ger

vi skapar oss på nytt
på nytt
och åter
på nytt

vi är människa
vi är djur
vi är natur

vi lever
nu
lever vi.