Och hon som är

ser regnet komma

som ryttarhärens gråmyller

över söderns bergskammar

en gång för länge sedan

och hon tänder elden

i spiselvrån

och hänger kitteln

på sin krok ovan elden

för att få värme i huset

hon sätter sommarens

sista blommor

i en kruka med vatten

mitt på bordet

med helgdagsduken

och slår sig ner på stolen

för att se på lågorna

Snart knackar dropparna

på takets tjärade spån

och allt är redo för den

som aldrig kommer