Jag skriver till dig för att jag vill lära av dig och för att jag inte förstår alla dina frågor. Du har rader som river hål där det så länge har behövts ljus och det är precis i det som jag känner att mina frön kan växa. Men det är frågorna jag återkommer till. Frågorna om tystnaden och tiden är de som vägrar ge med sig. De andra rätar ut sig över tid, det är jag övertygad om.

Vi börjar och slutar i tystnad men tystnaden flätas också genom oss. Vid radslut, vid punkt, där strofer och brottstycken möter sina kanter. Kanske också i den matta som läsningen själv vilar på. I själva det vi är så är vi tystnadens antites, men hur gör jag den till en bärande del av mig? Hur har du levt tillsammans med tystnaden i så många år?

Det andra är tiden. Det i oss som är bundet av tid och det som är evigt. Hur behandlar man tiden varsamt och med respekt för att få leva, läsas, lyssnas till? Men utan att binda sig till punkter som snabbt passeras eller tappa all kronologisk kontakt och hamna i ett oläsbart vacuum?

Det som är kärlek och det som är kropp kanske är evigt för oss, men tiden och tystnaden i position till människan är inte konstant. Nu när jag skriver till dig är de båda gjorda till bristvaror och kostnaden att binda dem till oss, att smycka oss med dem är så mycket högre.

Så hur tänker du kring tystnad och tid, hur har de påverkat och förändrat dig och ditt sätt att möta världen? Vad är dina råd till en dikt av idag?

Din tillgivne,

Utkast 42