det fanns en tid i mitt liv som var helt underbar 

till skillnad i från nu långt i från facktist då var 

jag fri fysiskt och mentalt . och inga ärr på min

kropp eller skruvar i mitt då öppna hjärta som 

slog för livet och all min kärlek till det . mitt samvete 

var rent och minna känslor då var inte förträngda 

jag hadde inget hat eller vrede i mej då .  jag var så

godtrogen då inga tårar eller sorg fanns det så

mycket ut av jag var så blåögd och lättlurad många 

gjorde saker bakom min rygg . utan att jag förstog det 

då och det gör jag inte nu heller men jag försöker vara 

en bra man med rätt värderingar och alltid tro på det 

goda .  men med erfarenheten ut av mitt liv så när det

händer saker så drar jag snabba parlaleler som inte 

alltid stämer för jag är velligt inpulsiv tack vare min

adhd . så får jag ett jäkla humör när det gäller vissa saker

så min vrede har blivit mitt handikapp men annars är jag 

snäll som ett lamm . men jag när folk ljuger  om mej skiter

jag i men till mej det klarar jag inte ut av för det kan bli så fel 

och oskyldiga hamna i vägen . men som sagt det fanns en tid 

i mitt liv när allt var så bra jag saknar den tiden då jag var

oförstörd och jag litade på mäniskor av alla dess slag . men 

det är änns bästa vänner som gör en messt besviken det är

min egna erfarenhet ut av mitt liv allt var så underbart då .