Det är ett helvete att vara moln!

Har ni någon gång funderat över var alla de tar vägen som bara dunstar och drar? Just precis, det är i oss de hamnar. Ett gäng dunstade själar som drivs hit och dit av vinden för att sen random skingras. Inte så stor ide att jobba med sammanhållningen i ett sånt läge.

När moln blir höjdsjuka, för det händer, så kräks vi. Det är inget som vi talar högt om. Vi döljer det mest i omskrivningar. Och skäms lite. Men vi ser att de nedanför oftast skyddar sig.

Det är klart att man blir förbannad då och då och inget är så skönt som ett rejält åskväder. När man får skicka blixtar in i varandra och dåna och ha sig. Det händer att vi siktar olyckligt förstås. Vi har egentligen inget emot träden och kyrkspirorna men vissa gånger känns de som ett uppsträckt finger i fel läge och då smäller det bara till.

Ibland leker vi dimma. Smyger tätt intill marken och gömmer oss för varandra. Det är mycket som göms i dimma. En gång fick jag en hel grupp av poeter att gå vilse. Det hade de nog gjort i alla fall men nu fick de något mer att skriva om. När gräset kittlar för mycket eller när solen avslöjar oss tar leken slut. Då är det ”fritt fram”.

Moln minns allt från det att vattnet först föddes. Det gör att vi kan forma oss till vad som helst om vi vill. Vi skulle kunna vittna om världen. Om hur stenar vittrar och hur människor lever och dör. Tillsammans har vi varit överallt, i allt som lever, på allt som kallas yta ned till allt som kallas djup.

Vi kräver lite mer respekt! Att människor talar längtande om molnfria dagar är rätt kränkande. Att bli genomflugen kors och tvärs och ibland till och med bortbombad är inte OK! Våra argaste nimbostratusmoln planerar en protestaktion under slagorden ”inget uppehåll så länge som vi håller oss uppe” eller ”all din uppbörd ska bli nederbörd”.

Så skriv hellre milda dikter om moln. Gissa vår form och låt oss passera i fred. På samma sätt som vi låter tiden och världen passera. Och den dag du bara vill dunsta och dra, är molnet och dimman din bästa vän.