Du sjunger vaggvisor för skrakar
och för vattnets osagda konturer
en hudtunn saltlinje i sanden

snart somnar vi till skärveglöden
ur uppbända musselskal
– dessa hjärtan som fortsatt slå

inför stillna vågor, tills i näckroskanten
ett minne lättnat fladdrat till
som gränsen mellan trollsländan och vattnet