MiaPia hänger upp ett vindspel på en krok
Och läser upp ett mantra, från en nyköpt självhjälpsbok
Det ger en viss jordning, för den som med flax
har bränt sina vingar av papper och vax
Tio bara tår
Otvättat hår
Snart är det dags, för ett gojibärskok

Över MiaPias hönshus, viner vinden från norr
Färgen är flagnad, men pärten helt torr
Och nordan sveper vidare, nedåt inmot byn
Välter loppisskylten och far upp i skyn.

I ett uttjänt garage vid den gamla station.
Sitter Malte Albrectz och målar med passion
Ett hötorgsporträtt av sin BM Victor
Och slänger en mus åt sin Boa Constrictor
En frystorkad kropp
En till kaffekopp
Hans anfader Pictor, ser ned från sitt torn

Gasten sitter på kyrktornet med benen i kors
Från kryrkan i Ed ser han Alboda fors
Och där, vid storgatans slut syns en kontur
ett fyrhjulsekipage, en välkänd figur

En rullator kravlar fram på nytt oljegrus
Det är Enid ifrån Dragkarlsbacken, i ett rättfärdigt rus
Och nu klämtar klockorna för Jannes Jeep
I korgen så ligger en tung polygrip
Nu sätter hon stopp
För Albodas stropp
För Enid har en viktig princip: Ge jävel åt de som kränker ditt hus.

Längs gatan står villor och en hyreskasern
I kiosken köps tidningar och kanske ett järn
För de som är kända för byns expedit
Vet också att han kryddar en fin akvavit

I Alboda bor det sjuttiotre som bäst
Det ä folk som ä som folk ä mest
En är professor och en styr en kran
De flesta i husen får pendla till stan
Men inte de fem
Som har sina hem
På gårdarna mellan åker och gran, för bönderna blir vid sin läst

Det är Larssons i Östa och Ingrid i Blacksta
Greven på Kroknäs och Mankers på Racksta
En Liam har visst kommit till torpet i Bo, men nog
Köpte väl folket i Sjöbol upp all dess skog?

Sist så är det där som vi inte tror finns
Som Pictor i tornet, och de vi inte minns
De rör sig i skogen och i uthusens vrår
De simmar i forsen och göms uti snår
De gamla som var
Är fortfarande kvar
De följer oss på ljudlösa tår, de osynliga små, som vi inte förstår