Gryningen brer ut sig som en trådig mantel
över strandens korsstygnsmönster
ett delta av ärr längs klippornas ryggar
silhuetter av bleknande fjädrar

vi kammar himlens päls, kramar vattnet
ur morgonens toviga hår
måsarna lyfter horisonten ur havet
med näbbarna fyllda av stråkar

hur allting skimrar efter nattens köld
glasen täckta av ormbunksblad av frost
och sprickorna där drömmen flyter in
som en viskande dimma

det här är glömskans alkemi
våra minnen till havsglas och guld
en bräcklig notskrift ur din öppna hand
att hälla i timglasets kupa