Sörja

I träsket är jag kastad
omslutandes, sjunker jag
av skräpet jag är lastad
Sunkmarkens sura lag

Lager av tjocka vattenlag
mot tvinande musklers slagg
Ansträngning av obehag
Stinger hårt likt insektsgadd

Mot träskets kraft jag resignerar
Förnuft försvinner av brist på andetag
Ljuset dör medan det flukterar
En brist på liv tar nya tag

Kanske är bottens hårda stenar
lik livets svåra nederlag?
Är det värt, att ur träsket, simma upp
och ta nya andetag?

Eller är träskmörkrets siluett, på ett sätt trygg och vis,
det enda som är säkert
att vila i under nattens bris?