Jag står på ett betongblock som sträcker sig från jordens markyta till strax över molnen, likväl fortfarande långt under stjärnorna. Allt är slående tråkigt. Därför väljer jag att hoppa ner i avgrunden; detta förskräckliga lufthav som egentligen aldrig skulle kunna bära min kroppsvikt.

Hoppet kan liknas vid ett kroppsligt rus. Känslan av att falla blir emellertid allt mindre kittlande desto längre jag färdas. Till slut blir jag alldeles osäker, eftersom luften nu verkar seg och flytande - Kanske flyter jag istället omkring under vatten? Jag skådade trots allt något som liknade en havsyta ovanför stjärnorna, när jag väl stod på det där blocket, det vill säga. Ett svart hål kan ju vara likt undersidan av en fiskebåt.

I vilket fall som helst blir allt bara mörkare, vilket jag förargligt nog genast förknippar med ångest och rädsla. Känslor som jag helst inte vill bekanta mig med under dessa beklagliga omständigheter.

Jordytan kommer allt närmare; från ovan eller under kan jag inte riktigt avgöra. Endast doften av grus och gräs blir påtagligt starkare, tills det svider i ansiktet. Jag verkar inte färdas längre, utan ligger här, alldeles fånigt smutsig, hjälplöst på marken. Ännu kan jag inte resa mig. Den vanligtvis milda tyngdkraften (som hjälpt mig från betongblocket till jordytan) verkar alldeles förargad, liksom stretandes och retandes vill den dra ned mig genom marken. Det gör mig alldeles matt eftersom jag självfallet inte kan dras genom marken.

\'Hjälplös\' blir ett ord med stor riktighet. Att börja tampas med den här retliga gravitationen verkar inte vara ett lyckat företag, så jag kan inget annat göra än att kika mot stjärnorna i mörkret, och nu slår det mig hur jönsig jag var som kunde misstolka dem för ytan av ett hav. Som om jag, av någon outgrundlig anledning, skulle kunna vistas där under och leva fritt, utan tillgång till luft. En sådan naiv tilltro till mina kroppsliga förmågor är ju skrattretande.

Skratta är därtill något jag verkligen skulle vilja sysselsätta mig med om det inte vore för de ansikten som plötsligt uppenbarar sig framför mig. De har ett ljus vars färg kan liknas vid ett gammalt vitt ben, som av åren blivit lite smutsigt och obehagligt att röra vid. Vid första anblick är ansiktena främmande för mig, men efter litet begrundande visar det sig att det är min familj som, utan några särskilda ärenden, stirrar på mig från botten av sina kalla ögonvitor.

Det är en underlig känsla att plötsligt skåda dessa familjeväsen igen. Det råkar vara så att jag inte sett dem sedan några år innan jag fastnade på betongblocket. Självfallet vill jag gärna hälsa glatt på dem, men det är något med deras svävande ansikten som ter sig skrämmande. Jag bestämmer mig för att denna lilla avvikelse i deras uppenbarelser inte bör vara anledning nog för att jag, likt en person som ser en vagt bekant människa på tåget in till stan, ska ignorera dem.

Med ett glatt hälsningsrop försöker jag lyfta min arm, men den verkar fjättrad i marken, och rörelsen blir således endast ett nervöst ryck på ett par centimeter. Detta ryck uppfattar min systers ansikte som ett hot och hon väljer att visa sitt missnöje genom att ilsket störta mot mina fötter. Väl där cirkulerar hon frenetiskt kring dem, för att sporadiskt bita hårt i mina tår, likt en slaktare hetsar ett djur avsett för färsmalning. Själv skriker jag hellre än att börja förklara det missförstånd som uppstått. Min förtvivlan blir inte mindre när jag märker att skriken endast eggar mina övriga familjemedlemmar, som plötsligt börjar betänka vilka kroppsdelar de själva vill ge sig i akt med att sönderdela.

Samtidigt som deras kinder blir rosiga av detta nyfunna upptåg, vars mål var att åsamka mig kroppslig smärta, lossnar den markbit jag ligger på från sitt övriga sammanhang. Det verkar som om jorden underkastat sig tyngdlagen, som nu får sin önskan förverkligad då jag åtföljer den genom marken. Snopet kikar de svävande huvudena på mig när jag sjunker ner i den mörka underjorden.

Nu när jag ser deras ögonvitor försvinna i ljuset från ovan känner jag att familjeangelägenheter av det här slaget är något man endast vill genomleva en gång, helst aldrig. Mina fötter värker av smärta, men det glädjer mig att de inte är helt fördärvade. Endast några sår här och var går att känna i mörkret, som i jämförelse med den gnutta ljus från marköppningen är övermäktigt.

Det är lite lustigt hur jag, på ett stycke jord, färdas i den stora ihåligheten som genom jordens urtid varit dold under marken. Jag kan inte hålla mina tankar i styr och börjar av den orsaken grunna på möjligheten att någon annan själ skulle beträtt ihåligheten precis som jag. Kanske är jag rent av inte ensam? Tanken är riktigt rovigande, om än även skrämmande, för vilken garanti finns det för att denna själ skulle besitta ett vänligt sinne?

Familjeband har ju visat sig vara odugliga. Trots att det som är tjockare än vatten strömmar genom både mig och min syster blev jag ett objekt för hennes ilska. Att det för mig är en principsak att jag inte skadar mina släktingar, och gärna ser dem förhålla sig på samma sätt, var för henne obetydligt. Frustrationen över denna ringaktning av principer gör mig varm och svettig. Till på köpet är mörkret fortfarande lika beklagligt som innan, om än inte mer, med tanke på att det lilla ljushål jag kommit ifrån blir allt mer avlägset.

Som om mina tankar vandrat för länge i kval och olust börjar plötsligt omgivningen ljusna, och det blir uppenbart att det här och var svävar andra ansamlingsklumpar av jord och smuts, emellertid utan passagerare. Jag färdas fortfarande nedåt, men en smula långsammare. Det är även lättare att röra på sig, då den osynliga kraft som tidigare ofredat mig förefaller vara borta.

Jag passar på att sätta mig bekvämt och kikar sedan på de andra jordklumparna. När jag lutar mig över kanten för att spana nedåt ser jag något förbluffande; där står en naken gestalt på en jordklump och åbäkar sig framför en spegel. Jag önskar att min jordklump kunde skynda på sig lite grann i sitt sjunkande så att jag tydligare kunde urskilja den främmande figuren, men min färd verkar rent av gå långsammare. Till slut är jag i samma höjd som det besynnerliga sällskap jag funnit i denna enorma ihålighet, men resultatet av vårt möte får mig snarare att tappa ord och förstånd än att uppleva trygghet; personen innehar inte någon annan kropp än just min egen. Förbluffad stirrar jag på den ryggtavla jag själv förfogar, samtidigt som min dubbelgångare obehindrat fortsätter med sitt kråmande, tills den märker mitt ansikte i sin spegel.

Först begrundar den min blick genom spegeln, men sedan väljer den att helt enkelt vända på sig och möta mig okonstlat och omedelbart. Att se de nakna musklerna, smutsiga och kalla, var en smula genant. Samtidigt fröjdar synen mig; gestalten, och då även jag, verkar vara någotsånär atletiskt funtad, till och med tilltalande i sin uppenbarelse. Till slut kunde jag inte hjälpa mig själv med att le löjligt mot den kroppsliga efterapning jag funnit under min besynnerliga färd, och den svarade efter en stund, om än trevande, med ett likartat leende.

Min jordklump verkar inte ta hänsyn till mötet med min dublett, utan fortsätter helt sonika sin vandring nedåt. Det förargar mig att jag obönhörligen är bunden till detta egensinniga naturstycke och dess oberäknelighet. Gestalten verkar känna på sig att vårt avsked är nära och börjar följaktligen ivrigt teckna något med sina händer. Först verkar det obegripligt, men när jag ser att den då och då pekar mot ljushålet, som vi nu färdats en bra bit ifrån, blir det uppenbart för mig att den vill ta sig dit. Jag antar att den, efter ett liv i den mörka ihåligheten, har omåttlig lust efter en tillvaro ovanför jordens markyta.

Jag ger mitt medgivande med ett leende, men påminns plötsligt om mina skadelystna familjemedlemmar som cirkulerar ovanför hålet. Panikartat försöker jag gestikulera något som skulle meddela om den fara gestalten skulle emotse om den fullgjorde sin plan, men det var förgäves. Den hade redan börjat klättra på olika jordklumpar, som verkade förflytta sig hjälpsamt dit gestalten ville färdas; mot ljushålet.

Jag suckade och lade mig raklång på min jordklump och insöp den allomfattande känslan av hjälplöshet. Någonstans i mitt inre fortfor ett beklagande och jämrande över gestaltens öde. I jämrandet tycktes mörkret bli mörkare, och tystnaden ännu mer ihålig och intetsägande.

Det blir plötsligt uppenbart för mig hur trött jag är. Trött, utarmad, utpumpad; rent av måttlöst tappad på ork och styrka. Det finns ingen lust i mitt inre att utforska resten av detta förnuftsvidriga tomrum; jag väljer att sova, och sömnen kommer snabbt.

Plötsligt strömmar bilder förbi mina ögon. De är smutsiga, liksom norpade på sin klarhet, men jag kan ändå urskilja vad de vill förtälja. En person, varken man eller kvinna, står på ett orimligt stort föremål, långt uppe i skyn. Personen ser uppgivet omkring sig och verkar sakna något skäligt att göra. Det verkar som om han eller hon tänker hoppa ut bland molnen; något galet och omdömeslöst, enligt mig själv, hur uttråkad han eller hon än må vara.

Bilderna löses nu upp i mindre partiklar, för att sedan helt försvinna i det mörker som är mitt uppvaknande. Med öppna ögon blir min omgivning inte klarare; det mesta är fortfarande dolt i mörker, men något känns onekligen annorlunda. Under mig, och överallt där jag vidrör något, känns det kallt och rått. Jag rör mig en aning och förstår med ens att jag är i avsaknad av mina kläder. Upptäckten gör mig lite modfälld; det är trots allt kallt, och att bli krasslig av en förkylning gör sig inte bra under mina omständigheter.

Utan överdriven oro bestämmer jag mig för att frågan får behandlas senare. Jag reser mig upp på mina fötter och kikar här och var efter andra förändringar som kan tyckas ha inträffat under min sovstund. Det första som slår mig är hur två svaga ljuskällor idkar sin tillvaro på en jordklump en bit ifrån mig. När jag fokuserar min blick märker jag att jag lurats; det är endast en ljuskälla, vars tvilling jag skådat i stor spegel placerad på samma jordklump. Det blir uppenbart för mig att det är möjligt att ta sig till denna jordklump med ett skutt, och jag gör, i brist på andra bestyr, således detta.

Spegeln är riktigt stor och det går med lätthet att få en överskådlig syn av sin kropp i dess yta. Här och var kring dess träram finns dekorativa mönster, som på avstånd är lite otydliga. Jag lutar mig därför mot spegeln och studerar den grundligare.

Komiken blir påfallande; här står jag i min ensamhet och studerar en gammal spegel. Om någon såg mig nu skulle synen oundvikligen missuppfattas, av den orsaken att det mest ser ut som om jag studerar min egen reflektion, på ett nästan självbelåtet manér. Jag log åt lustigheten i det hela och började glädjas, för ovanlighetens skull, över att ingen kunde se mig i detta genanta tillstånd. Plötsligt ersätts min glädje av förvånan, något annat än min egen kropp gör sig tydligt i spegeln. Jag studerar ytan, och den okända bilden blir plötsligt något förtroget; ett mänskligt ansikte.