ungdomen bara flög förbi och lämnade kvar massa vackra

minnen bakom sej men även revor i hjärtat som en del

sitter så djupt att det är svårt en i dag att komma över . för

kärlek kan ha en livslång krafft av njutning eller smärta

beroende vad man vill minnas eller förtränga . men oftast

så präglas man i resten av uppväxtens ut av alla erfarenheter

i resten ut av livet bär man med sej ut av allt man lärde sej 

i ungdomen . och stöpt en i resten av vägen till det vuxna livet 

som jag lever nu lika oförstående som nu men jag var så full av 

drömmar då mitt liv var mer levande mer spänande så full av liv .

till skillnad i från nu det känns som jag bara sitter och väntar på 

döden i bland opch vissa tillfällen fylls jag med gammla minnen  

och glädje . när jag träffar vänner släckt eller min dotter men allt

där i mellan är så dö fött jag bara håller mej vid liv äter sover skiter 

och väntar på att någon ska komma och rädda mej eller att något ska 

hända . vad lever jag för jävla skit liv egentligen ?