Pianot som instrument har av en anledning alltid fallit i mitt tycke, speciellt då varje enskilt stycke på ett eller annat sätt talat till mig. Det kan handla om saker på både abstrakt och konkret nivå, där den abstrakta kan beskrivas falla en bit ifrån men ändå kännas så nära inpå.

För att ge ett exempel vill jag att ni föreställer er hur ni försöker er på att spela piano utan att förstå er på dess ackord – hur ni slag efter slag bygger upp ett rumsligt obehag av den tonlösa melodi ni i varje slag försöker skapa. Byt nu ut pianots klaviatur mot en individ och föreställ er att ni med samma typ av handling försöker skapa melodi – visst håller ni med om att denna typ av handling i så fall är helt morbid?

Det jag vill komma fram till är att slag efter slag aldrig kommer kunna skapa melodi; slag efter slag kommer istället skapa ett svagare jag – händernas slag kan därför metaforiskt beskrivas som de penseldrag vilket färgar silkeslen kanvashud till samma färg som ett blåbärsskal; penselns drag i detta exempel är människans raserianfall med resonemanget att det inte går att släcka de inre bränderna på något annat sätt än att ta till händerna.

Mitt exempel kan säkert för många kännas väldigt nära inpå – vilket jag kan förstå – och jag hoppas innerligt att ni i så fall inte låter denna typ av handling fortgå. För även om det i stunden finns tvivel måste ni förstå att det finns hjälp att få trots att det ibland kanske inte känns så.

Vidare på konkret nivå handlar det istället om hur jag kopplar samman pianots alla toner med mitt inre jag. Hur dess poänglösa melodi kan väcka ett sådant innerligt obehag att det ofta håller mig vaken; hur den kan få mig att känna mig så naken att jag ibland vill sluta vara.

Om jag bara… brukar jag tänka…

Om jag bara kunde få vara jag utan att behöva återspegla samhällsnormen; bara få vara jag utan att ständigt behöva ta på mig den imaginära masken och uniformen. Om mitt jag vore nog hade pianots poänglösa melodi kanske tagit form – bildat stråkar av glädje, kanske stillat den storm av känslor som alltför ofta river fram inom mig.

Om jag bara kunde få vara jag hade min dag kanske inte präglats av tonlös melodi. Jag kanske hade känt mig så innerligt fri att jag skakat av fröjd! Istället går jag ofta runt med huvudet böjd som ett levande lik, med pianots melodi ekande inom mig som ett intensivt skrik – som ett barn med kolik – tills jag så småningom lägger mig ner i ren panik och försöker dämpa ljuden.

Som ni nu har märkt har jag framställt pianot i en viss melankoli, mest för att jag kan tycka att det är något fint däri, och jag hoppas även ni förstår min poesi. Kontentan är väl den att pianot som instrument består av mer än bara toner – det skapar, som ni förstått, även känslor och reaktioner som river fram inom mig.