Det finns ett litet samhälle
där människorna ibland tar slut.
Där råder molande vargtimmar
och vind som blästrar och lagrar.
Vi går länge längs gatorna av grus
vars skikt blottas i skarpa krökar.
Det tredje skiktet är som blodpalt
som hastigt bleknar i luften.

Hus är intakta, men familjer
brustna, vittrade, förbi.
Du susar i förundran
när vind hostar blod,
skrapar hud,
maler ben,
ger upp andan
längs vägen bort.