Jag hade en kärlek en gång. Hon tyckte mycket om när det regnade. Det är så rofyllt, minns jag att hon brukade säga, och medan de mörka molnen parkerade på himlen spred sig ett lugn i hennes annars så oroliga sinne.

Så en gråmulen dag när regnet faller utanför mitt fönster, tänker jag på dig, min vän.

Jag undrar om du funnit stillheten nu, om dina andetag är lugna och fridfulla. Jag undrar om du är trygg i dig själv nu, om du har tagit hand om den sårbara lilla flickan i ditt bröst. Jag undrar om tårarna som föll så lätt när sorgen blev dig övermäktig är dina vänner nu, och om du vågar dela med dig av ömheten som vilade i ditt hjärta.

Det var länge sen vi var en del av varandras liv, lilla du. Men jag minns så väl ditt varma leende i solskenet, men också din sorgsna blick i skymningen. Jag minns närheten vi delade under en stjärnklar himmel, men också avståndet som växte, allt medan känslostormarna drog in.

Vi kämpade tappert, min vän, men till slut var vi tvungna att släppa taget om varandra. Jag minns hur svårt och smärtsamt det var, du var så speciell och jag älskade dig innerligt. Men efter en lång och tårfylld resa genom det förlorade kärlekens land, försonades jag med sorgen och saknaden och min själ kom äntligen till ro.

Så nu när regnet drar in från havet denna sällsynt gråmulna dag, och du står där framför mig på minnenas aveny med det där smittsamma leendet på läpparna, tar jag ett sista farväl av dig, kära lilla du, och av den stora kärleken som drabbade mitt hjärta en gång för mycket länge sen.