Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En humoristisk text, för en gångs skull.


Pappas plågor

Doften av regnblöt asfalt en sval augustikväll. I det gamla torpet Broby slår Tupperware-burkarna mot varandra i diskvattnet. Det är som det ska, som det alltid har varit. Klockan 22 ljuder alltid Sportnytt i vardagsrummet, med ytterst få undantag. Där sitter pappa och stryker sig i skägget. Det är något som drar i honom, som gäckar honom. Något han skulle göra. Han sneglar mot fönstret och kliar sig lite på skalpen. Det har skymt nu och det enda som syns av kvällssolen är ett gråblått skimmer, som uppåt valvets tak gradvis övergår i ett djupblå mörker. Det är efter skymning, en fuktig augustikväll. Då finns det bara en sak att göra.

Själv sitter jag i köket och konverserar lite halv-engagerat med mamma, medan jag scrollar på min mobil. Jag brukar ta vägen förbi barndomshemmet på mina kvällspromenader. Denna kväll fick jag lov att vänta ut regnet, innan jag kunde bege mig ut. Jag njöt av doften av fukt och den något svalare luften. Luften kändes renad och frisk. En försmak av hösten. Jag svarar på ett meddelande från en vän, när pappa målmedvetet passerar köket, med orden ”Jag beger mig ut nu”. Först reflekterar jag inte så mycket över det, men ändå registrerar jag orden. Han yttrade orden på ett sådant mekaniskt sätt, som man gör när man säger något på ren rutin. Både mamma och pappa är införstådda med vad dessa ord innebär, men inte jag. Jag har förvisso mitt fokus på annat, men ändå så ligger tanken och skaver långt bak i medvetandet; Vad ska han ut och göra nu? Det är inte förrän han passerar köket en andra gång, för att gå ut bakvägen, via vardagsrummet, som jag reagerar. Jag hör honom mumla ”Stövlarna var på baksidan ja” och hinner knappt se honom mer än i ögonvrån, innan han hunnit passera, men nog var det väl en pannlampa jag såg? Något hade han i alla fall på huvudet. Jag blir fundersam. ”Vad ska pappa göra?” frågar jag mamma. Hon svarar, med en något pillemarisk ton ”Nu ska han ut och jaga”. Jag blir perplex. ”Jaga?” svarar jag frågande. Mamma skrattar till lite lätt och svarar ”Han ska ut och jaga mördarsniglar”. Jag tänker genast att mördarsniglar inte känns som något man jagar, men å andra sidan är det kanske bara en liten rolig sägning de kör med, här i Broby. Eller så rör det sig faktiskt om en rafflande kamp. Jag får upp komiska bilder i huvudet, av min far med skyddsdräkt och laserpistol. Att han andfådd och svettig kryper mellan vinbärsbuskarna, för att ligga i bakhåll på fienden.

Jag reser mig ur kökssoffan, lämnar köket och går mot ett vardagsrumsfönster. Det är svårt att se något som sker på den mörka gården. Gatlampans ljuskägla når inte långt innanför gårdshäcken. Jag kan dock se konturerna av min far. Han har böjt sig djupt, vid ena änden av trädgårdslandet. Det ser ut som att han har en sax i handen. Jag tänker mig att han klipper av sniglarna på mitten. Samtidigt vill jag helst inte tänka på det alls, för det är ju ganska äckligt. Men som av en tankemässig tourettes fantiserar min hjärna ihop hur det möjligen skulle kännas att klippa av en snigel. Hur saxeggarna jobbar sig genom snigelköttet, under någon sekund eller två. Vad det kan vara för klägg som gömmer sig i en varelse som ser ut som ett klägg i sig. Medan jag står där och tänker dessa sjuka tankar så kommer mamma in i vardagsrummet och plockar lite. Hon håller efter. Ett visset litet blad här och en tom kaffekopp där. Hon noterar att jag tittar ut genom fönstret och säger ”Ja, han är ute varje kväll i skymningen och jagar sniglar”. Jag vet inte om det bara är jag som inte lagt märke till det förr, eller om det är en ny grej han börjat med, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite egendomligt. Varje kväll i skymningen. Jag tycker att det låter hopplöst. Mina tankar börjar att spinna iväg igen.

Återigen spelas mer eller mindre tragikomiska bilder upp i mitt huvud. Jag ser framför mig hur dessa sniglar, likt små demoniska varelser, fortsätter leva efter att pappa klippt av dem. Jag ser framför mig hur de två delarna plötsligt är två individer. Hur antalet kväll efter kväll dubblas. I en hård kamp, dömd att förloras, ger han sig ut i de fuktiga sensommarkvällarna för att försvara sitt trädgårdsland från dessa slemmiga inkräktare, som bara blir fler och fler. Tänk om det en dag faktiskt skulle göra honom galen på riktigt. Jag ser framför mig hur pappa börjar tvivla i sin gudstro, medan svetten rinner längs skägglinjen. I tilltagande desperation råkar han klippa sig i sitt finger, som börjar blöda ymnigt. I samma stund får han fatt på ännu ett slemmigt kräk, som han ska försöka dräpa samtidigt som han ska förbinda sitt sår. Ett åskdån hörs över himlavalvet och hela gården blinkar till i ljuset av en blixt. En plötslig störtskur. Med blodig hand och imma på glasögonen faller pappa ner på knä i ösregnet och ropar i förtvivlan mot himmelen: ”Varför Gud? Varför skapade du mördarsniglar?”. Jag fnissar till för mig själv. Det är något fint över den envisheten, tänker jag. Jag tittar på klockan och ser att det är dags att gå hem. Jag lämnar mamma och pappa åt sina små husplågor och traskar hemåt.




Prosa (Kortnovell) av blekhet VIP
Läst 37 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-11-30 22:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blekhet
blekhet VIP