Är det här ett språk:
andningsbubblorna som stiger
som en rysning i sträva fjäll och hudar;
dessa vita, behandskade händer
och förtäckta ansikten,
kanske leendet långt där inne
som ett rikt mycel under ytan,
en organism, ett brottstycke av varat –
och om vi förgås utan att tänka,
bara notera: hur norrskenet väller över himlen,
där vi står i jordens skugga – välvd, ofantlig
riktas den som mörkret från en lykta
mot vintergatans mitt