I

Ljusen brinner i mörkret

och finns det odjur där ute

ser jag dem inte, hör inga vargar morra

ser ingen okänd skugga över fälten

anar inga drakar

inga spöken i svarta vrår

och kanske är verkligen för att jag inte ser

för att jag äter mina pepparkakor

och dricker min vinglögg

och löser mina korsord vid köksbordet

och inte hör vad som händer därute

eller vem som kanske kommer

för att mitt hem känns tryggare

än vad tre centimeter av plankvägg

rimligen kan erbjuda

och för att jag inte tror

att någon skall vilja mig något ont

nu eller någon gång

II

Kanske är tryggheten en filt

att bära nära när natten kommer

och drömmarna för mig

på okända stigar mot okända berg

där de namnlösa bor

och där skogens ögon blänker i månljuset

kanske är jag en man

som tror att kärleken är evig

och att livet är en oändlighet

mellan gryning och mörker

mellan kaffet och helgens whiskysmutt

en man som sett odjuren komma och gå

men i natten går jag mot dolda grottor

i björnens land, i trollens skog

och följer tre korpar mot tjärnen

där isen börjar lägga sig

och någon säger kom, kom

bara fortsätt att vandra

III

En kaka till, ett ord att lägga till de andra

i DN:s lördagsfläta, musik på radion

som väver en tavla av advent och amerikansk jazz

en tankes färd över stora avstånd

till vännen i ockrans och rökelsens världar

på glänt under ekarna

IV

Inte ser jag skillnaden på vargen och grannens schäfer

inte läser jag min längtan bättre än dagens horoskop

och ljusen är två när det dagas

och kaffet är nybryggt i trygghetens hem

där det vilda bor

mitt bland tomtarna av porslin