Nu skulle det hända, någonting som vi aldrig kan glömma.
Det var en juldagsmorgon för länge sedan.
Min syster Britt och jag var lika gamla och hade fyllt 12 år. Vi skulle få uppträda med att sjunga tvåstämmig på julottan det här året.

I den lilla byn där vi bodde var vår pappa lärare och organist. Kyrkan hade ingen elektricitet och orgeltramparen Oskar fanns på plats varje gång det var gudstjänst.
Äntligen kom dagen och vi hade övat och övat, och kände oss säkra på texten, men visst var vi nervösa.
Morgon var kall, det hade snöat under natten och stora drivor låg längs vägen. Det fanns ingen belysning och vi måste ha ficklampor för att kunna se var vi gick. Våra föräldrar hade gått i förväg. Vi halvsprang, tillsammans sjungande vår kanon, ”ett barn är fött på denna dag".
Hela kyrkan var upplyst när vi kom, det var så vackert. De levande ljusen på höga stakar, fanns en vid varje bänkrad. Ljusen kastade spännande skuggor på väggarna och det såg mystiskt ut. Det fanns även många stearinljus runt orgeln, så det gick att läsa noterna.
Trappan knarrade ordentligt när vi gick upp till läktaren. Folk började strömma till och snart var hela kyrkan fylld.
Oskar började trampa bälgtramparen. Det hördes en pust och ett stön när han trampade upp luft i tillräcklig volym, så att det skulle kunna gå att spela på orgeln. Så började pappa spela och det hela var igång.
Efter predikan skulle Britt och jag sjunga.
Så var det dags.
Vi hade tagit av oss kapporna och stod där längst fram vid räcket i våra nya rutiga sidenklänningar. Pappa tog ton och vi sjöng vår kanon, acapella. Det höga taket i kyrkan fångade upp våra klara röster. Många vände sig om i bänkarna för att se på oss.
Allt gick bra och vi fick vårt beröm genom att se pappa, tyst klappa sina händer. Så var det över, och fort tog vi på oss kapporna och satte oss igen på bänken. Vi fnittrade litet och höll om varandra. Där låg en filt som vi snabbt svepte om benen.
Sedan var det pappas tur, han sjöng ”O helga natt", hans röst var så underbar.
Nu hade det blivit litet varmare av alla ljusen, med det var ju mitt i vintern, så vi frös ordentligt. Det var nog bara Oskar som hade kunnat hålla sig varm, med allt tramp han hade gjort.
Så var det över, pappa tyckte att vi skött oss bra och kramade om oss. Vi hade sjungit högt och tydligt så att alla kunde höra, tyckte han.

Utanför kyrkan stod många kvar, vi kände de flesta. De tackade och neg för prästen, och vilka duktiga döttrar kantorn har sa några, då de kom fram till pappa. Flera uttryckte sin uppskattning till oss också. Tack för sången Britt och Frida, det var härligt att höra era klara, vackra barnröster, sa någon.
Glada och nöjda travade vi hemåt hela familjen. Det hade blivit litet ljusare, så vi behövde inga ficklampor för att se. Britt och jag hoppade och dansade längs vägen av lycka.
Vi hade ju fått julklappsböcker på julafton. Jag hade fått Kulla-Gulla och Britt, Skattkammarön, dem skulle läsa under resten av dagen.
Nu blir det varm choklad och saffransbröd, när vi kommer hem, skrattade mamma. Vi var alla lyckliga, och glada över att allt hade gått så bra på julottan.


© Bibbi Ahrnstedt