Asfalten är kall. Jag vill lägga mig raklång på den. Näsan neråt. Rulla fram, medsols. Tills du hittar mig, jag hittar mig, i dina händer. Att du ska stryka över mina läppar och säga något, men jag finns, jag får finnas. Jag vill se, men allt det här är så patetiskt, fingrarna blir till is och mitt illamående styr över mig likt åskmolnen som cirkulerar ovanför den där gatan i stan. Axlarna upp mot hakan - den är en känsla, jag vill kapsla in den, arkivera. Låt mig finnas i ditt arkiv. Mig kan du plocka fram. Styra över. Lägga undan. Glömma. Glöm mig, snälla, låt mig glömmas
Jag tappar nycklarna. SE MIG