I
kom; vårt enda imperativ
vår enda garanti för liv

II
jag vill stå där vid fallet när det faller
under vattenfallet, be det skölja mig
hälla ljus ren bomull över mig
med lena knappar i ryggen och mjuka hela skor
sömlös sömnlös lyckligt vaken
kliva ur källan med lätta steg
i nytvättat skelett
ut under molnen och svepa dem omkring mig
be dem skölja mig
lära mig deras tystnad

III (DNA)
det står att jag ska bli människa
det står att min kropp ska bli liv
hus för en himmel
värd eld och luft
står det i koden
vad meningen är
jag ska bli människa

IV
födandet gör kvinnan vit i ansiktet
havet är på väg
tången klibbar runt hennes ben

solkatterna spelar
för det djupa mörka
över ett skakande bäcken
in genom glaset
när hon skjuter rygg
och svettas och krystar

de leker mot väggen
skär lufthål i ångan
åt den kropp som är två
under ett tak som spricker
för flisor av hett regn

kvinnans kinder guldfärgas stötvis
medan hennes höfter pressar ut
ett nytt skrikande liv

V
markens naveldjup
måste jag passera
hänga över stup
skogen vill kamouflera

och någonstans i nattens sammetstyg
står du och viskar ropar: flyg

VI
fåglarna frågar
mig ingenting
de stirrar mig inte hårt i nacken
utan skickar ljumma regndroppar
genom mitt hår

de skrämmer mig inte med mörkret
utan visar hur man flyger så högt
att gatlyktorna bleknar