Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Vi steg över landgången in i den avlånga, upplysta salen, och det fanns ett stort podium i mitten av rummet.


Skulpturkurs på ett skepp

I den lilla staden låg ett vackert skepp på älven. Det hade stora master utan segel.
Numera användes den stora segelbåten för kursverksamhet.

Jag hade tagit ingenjörsexamen, fått min första anställning på Fordstore bil, och bodde i lägenhet på stan. Jag var knubbig, med polisonger och skäggstubb, ville verka tuff, och mitt hår stod på enda med mycket hårgele i.

Staden hade inte så mycket att erbjuda i fråga om nöjen, men där fanns en teater och två biografer. Jag ville inte bara se andra uppträda, utan ville utforska mina dolda talanger. Det här med hantverk verkade spännande.
Flera gånger hade jag sett kursverksamheten annonsera om kvällskurser, och särskilt en verkade intressant.
Kvällskurs i skulptur på Neptun i höst stod det. En av mina arbetskamrater, Nina, hade också sett annonsen, och vi anmälde oss båda.
När höstmörkret föll och vi hade kommit in i september, startade kursen. Kvällen kom, och vi hade våra nyinköpta block med oss. Man skulle börja med att teckna av en levande modell.
Vi steg över landgången in i den avlånga, upplysta salen, och det fanns ett stort podium i mitten av rummet. Det var många som hade kommit redan.
Vi var lyckligt lottade, som hade fått traktens stora skulptör, Erik, som kursledare. Han var äldre, och hade inte så många uppdrag, utan ville med sina lektioner dela med sig av sin kunskap. Något tunnhårig och smal, stod han där och hälsade oss välkomna. Vi var åtta deltagare, flera hade gått kurser tidigare. Vi tilldelades var sin kavalett, en liten platta på stång, som man kunde snurra, och där man kunde skulptera i ståhöjd.
Under Eriks inledning hade en ung kvinna lagt sig på podiet och vi skulle teckna av modellen så gott vi kunde.
Kvinnan var delvis naken, men hade en schal draperad över de mest känsliga delarna av kroppen.
-Det här är Bella, sade Erik, hon kommer att vara er modell två kvällar nu, sedan får ni stödja er på de skisser ni gjort.
Jag stod där stum och stel som en pinne, var helt oförberedd och chockad. Det var bara min mamma jag hade sett naken på morgnarna, då hon klädde på sig, när jag var barn.
Jag tittade på Nina, som räckte mig en blyertspenna.
-Här Stickan, skrattade hon.
-Ni ska försöka att få fram formen på Bellas kropp, utbrast Erik med hög röst, den är svår, men jag går runt och hjälper er.
Efter kaffepausen fick vi var sin klump med lera. Av den skulle vi först göra en bottenplatta.
-En liggande figur är kanske svårare sa Erik, ni måste tänka på hela kroppsytan ifrån början. Så demonstrerade han, hur man lägger på leran med små bitar i taget.
Jag försökte att koncentrera mig, men kände mig fortfarande generad, över att se på den nästan nakna kroppen. Men efter ett tag vande jag mig, och kom igång riktigt bra med min modellering.
Tiden hade gått fort, Erik klappade i händerna och ville att vi skulle gå runt och titta på varandras skapelser. Bella hade försvunnit utan att man märkt något. Hon hade stått modell för Erik tidigare. Till läxa fick vi att observera formen på andras kroppar.
Nina och jag hade sällskap en bit, hon hade också en cykel. Vi tyckte båda att det hade varit en bra början på kursen.
När jag mötte Nina nästa dag på jobbet, frågade hon om jag kommit över chocken ifrån igår. Jag rodnade förstås, nickade, och försökte att dölja min genans med att kommentera hennes fina färger på tröjan.
-Vilken tur vi har som fått Erik, han är som en riktig fadersfigur. Har du sett hans skulptur på torget föreställande en tupp? sa Nina.
-Nej jag har inte tänkt på det, men vi kan väl ta oss en sväng dit på lunchen.
Nina hade sin grönt och blårandiga tröja på sig och tajta jeans därtill. Hennes hår var svart, och var uppsatt i svans. Hon var några år äldre, och hade varit på firman i tre år redan.
Jag ville koppla av, och frågade henne om hon ville gå på bio någon kväll? Redan nästa dag gick vi på Ritz, och på den tidiga föreställningen. Man blev helt uppslukad av filmen Casablanca.
Efter filmens slut följde jag Nina hem, och då kysstes vi för första gången. Det kändes sisådär. Nina hade inte märkt något, utan ville att jag skulle komma med in. Hon blev besviken, när jag skyllde på att min kusin skulle dyka upp senare på kvällen.
På skulpturkursen fick jag flera vänner. Martin och jag stod bredvid varandra. Han doftade så gott, hade blont hår och en halsnäsduk.
En kväll när vi hade sällskap en bit, sa han att han gillade mig, och föreslog att vi kunde gå på badhuset någon kväll.
-Det låter roligt, skrattade jag.
-Kul att du vill gå med, jag visste inte om jag vågade fråga dig.
Vi gick sedan och badade flera kvällar.
På kursen började våra skulpturer ta form, jag var riktigt nöjd med min. Erik skulle bränna dem hemma hos sig sedan. Han hade en stor keramikugn för eget bruk.

Vårterminen avslutades med att vi blev bjudna ut till Eriks ateljé. Han bodde på en gård på landet, ett par mil utanför staden.
När dagen kom för vårt besök, packade vi in oss i två bilar. Erik stod där i skjorta och färgglad väst, och tog emot oss på gräsplanen.
Först fick vi besöka hans ateljé, där han berättade om sitt liv som skulptör. Här fanns både stora och små skulpturer, några skisser till hans större verk. Han kunde både hugga i sten, skulptera och gjuta i brons. Vi var alla mycket imponerade, och hade en massa frågor speciellt om hans tekniker.
Erik berättade att han under många år hade fått uppdrag till utsmyckningar, både för kyrkor och kommuner i länet.
Kom till kaffe på glasverandan när ni är klara, sa han och försvann. Vi gick runt och tittade på alla hans verktyg, och gjutformar fanns där för både lera och brons.

På verandan var ett stort avlångt kaffebord uppdukat. Eriks fru, Anna, stod där i sitt rutiga förkläde och hälsade oss välkomna. Allt smakade gott.
Erik var bra på att berätta historier. Han hade gjort det vid några tillfällen på kursen, och nu fick vi höra några längre. Hans humor var obetalbar och vi skrattade hejdlöst ibland. Martin hade kamera med, och som ett minne av vistelsen, fotade han oss alla vid kaffebordet.
Det här var några timmar som vi alla verkligen uppskattade, och sent skulle glömma.
Erik och Anna hade inga egna barn, men nu hade de oss.




Prosa (Kortnovell) av bibbi ahrnstedt
Läst 330 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2021-01-04 12:15



Bookmark and Share


    Elisabeth Nilsson VIP
Fin och rolig berättelse, skriven i strålande bra prosa. Och bilden är fantastisk!
2021-01-04

  Sparvögat VIP
Jag måste tillägga att fotot är underbart vackert!
2021-01-04

  Kungskobran VIP
Jag gillar dina okonstlade fina berättelser
2021-01-04

  Solstrale VIP
Häftigt och makalöst roligt att få följa med i din berättelse som genast drog mig med! Bra flöde, roliga bilder, konversationer mycket behållning av din kortnovell!
2021-01-04

  Marita Ohlquist VIP
Fint berättat om skaparglädje och vänskap!
2021-01-04

  Sparvögat VIP
Så spännande att se nybörjarkonsten växa fram i gemenskap med nya vänskapsband...

2021-01-04
  > Nästa text
< Föregående

bibbi ahrnstedt
bibbi ahrnstedt