Filologer i bibliotek förblir
fängslade av blodspår
från gammal högblomning,
fragment av Wulfilas bibel,
lila pergament i Uppsala,
Matteus fragment i Milano;
första priset i tävlingen
fick Giessen för Lukas-resterna.

Bukarests gyllene sigill
förlorades under första världskriget,
men dess runskrift är ännu klok
och lagrades i Berlin i rätt tid.
Där någonstans bor östtyskarna.

Förstenade runor strider mot låten:
"På våra underliga vandringar"
och förblir fortfarande
"track and trace"
på vårt underliggande
östgermanska färdiga språk.

Texten vid graven är relevant,
eller hur?
Var det ett kärleksbrev,
eller var det för grekiskt?
"Kärleken kommer aldrig att förgås,
men löst tungotal går till månen."

Dess arkiv innehåller
det värdefulla skrinet
med sista bokstaven
skriven av gotisk hand:

”Dessa ord tjänar som rapport
för att mitt folks sista lidande
på den avlägsna Krim-ön Doros
slutade vid Svarta havet.
Min käraste och dyraste inteckning
tas från mig för alltid."