Du hällde en del av din mänsklighet
genom barkens vindlingar och skåror,
i rådjurets visslande läte i gråljuset
står allt du inte kan berätta
om kedjorna som fäste dig vid skogens källa
vattnet kallt som berg och grått som skymning
denna kväll som sjunker som ett löfte
mörkt och levande av fuktig jord
här rör sig kryp och multnar minnen
flätar tunna kroppar om varandra
– på nära håll syns du
med ett annat djurs päls i munnen
ett rop skördat ur fåglarna
en handfull vissnande snö
strödd längs varelsernas stigar