Your tears are diamonds that cry for others,
costlier as pearls than any jewels
since they are not shed for those who shed them
but for others, like heart-rending sacrifices
not so much for charity and pity
as for empathy and pure compassion with despair.
That gives them, priceless as they are,
a lustre rainbow-like in splendour
that enhances in immensity their value
since we talk here but of human values,
human dignity, integrity, nobility and admirableness
that rises from the ruins of destructive self-decay,
the alcoholic’s urge to get away from his predicament,
as if to burn himself out could solve any problem.

Dina tårar är som diamanter då de ljuts för andra,
mera värdefulla som juveler än de kostligaste pärlor
då de icke ljuts för den som ljuter dem
men blott för andra, som hjärtuppslitande offer
ej så mycket genom medlidande och syndtyckande
som blott genom empati och medkänslan med ren förtvivlan;
vilket ger dem, ovärderliga som de ju är,
en regnbågsskimrande pärlemorglansprakt
som oändligt ökar deras värde
då vi talar här om mänskovärdet,
värdighet, integritet och ädelmodets lyftning
som sig höjer från ruinen av självdestruktivt förfall,
alkoholistens desperata strävan att bli kvitt sin fälla,
som om det att hänge sig åt utbrändhet var någon lösning.