... som allra mest
är det som skrämmer mig ...

Det är mer
det där som handlar om
vad jag själv
ser
känner
och framför allt minns
av vem jag är
när jag mig i spegeln ser

Känner en kåre
krypa längs med min rygg
när du påminner mig
och tvingar mig
se och än mer inse
att jag har all anledning att
i mig själv
med mig själv
precis så som jag är
känna mig tillräckligt trygg

Trygg i insikten om
att jag mer än
tillräckligt inom mig har
för att klä orden om 
vad jag vill ha
med verklig
innebörd
relevans
och  att jag redan
har fått all den bekräftelse
jag någonsin behöver få
för att med säkerhet
veta att jag 
har det som behövs
och mer därtill
för att jag
den jag söker finna
också verkligen kan få

Det som skrämmer mig 
allra mest
är att jag ska glömma bort
vem jag egentligen är
och att jag ska börja kompromissa
för att passa in i
det lilla formatet av tillvaron
där jag för stunden är

Därför är jag så tacksam
mot dig min älskade vän
för att du påminde mig
och för att du
fick mig att våga öppna mig
och acceptera den jag är
men allra mest
för att du fick mig att känna
att det jag ännu har inom mig
fortfarande är mer än tillräckligt
för att grunda det koncept
 som är mig
utan allt det där
som ej längre är

Något som borgar för
att jag äntligen 
kan öppna dörren till
och fortsätta färden
mot en lyckligare framtid

En framtid där jag
kan få precis vad jag vill ...

____________________________
Tidigare publicerad här i augusti 2012