Den dag då ekorna av sand
smulas ner i timglaskupan
och årorna står orörda vid laduväggen
finns bara minnen kvar av öar, sjunkna
i vintergatans strida fåra
och rymden är inte större
än de teckningar vi valde att spara
över bergen som diar stjärnorna
och kvällen som sänkte sig sakta
i en hares spår i mjölkvit snö
– när uppstod själva bristen
när blev våra ansikten tydliga
för andra än oss själva –
vi låter barnen passera
med sina sökande händer
kanske finns någonting kvar
vid utkanten av det synliga