Del 2 (2/2)



Vi tog tillfället, reagerade på ren reflex och agerade så snabbt, samordnat och väl vi kunde.
Jag, Loften och de två vi fått upp på däck skyndade till och halade upp den tredje och fjärde som klamrade sig fast på stegen. Det fortlöpte fint och våra förhoppningar steg för varje centimeter de två kvarvarande skepparna närmade sig Martha och bort från stenskutan, som nu helt malts sönder och sjunkit i strömmarna.
Men sedan förvandlades vårt hopp.
Det kortvariga lugnet krackelerades av en gigantisk våg som slog in i fören. Det var en bävning, en vulkan, en stjärnexplosion. Vi förlorade all vår kraft. Den glatta stegen gled ur våra händer och med det vårt mål att kunna rädda allihopa. Onethar, den tredje personen från den förlista båten, tappade greppet och föll ner i havet. Vi skrek till, men ljudet tystades av vattnet, stormen och av maktlösheten. Mannen försvann i vattnet. Vi visste inte vad vi skulle göra. Våra blickar mötte strax därefter den sista skepparen.
Han var fortfarande kvar på stegen.
Fastklamrad, i en lika stel som lugn position. Jag vet inte hur jag skulle beskriva hans ansiktsuttryck för er. Det var som att uppleva livet och döden samtidigt. Eller något annat än det.
I en sista gemensam ansträngning drog vi, för allt vi hade kvar i oss, upp honom på vår båt. Vi hamnade på rygg allesammans. Jag förnam med ens vår utandningsluft, delar av masten och rymden vi seglade genom. Andades. Andades. Jag kände dunket från mitt hjärta.
Efter ett tag reste jag mig, stöttade mina armar och händer mot mitt högra ben och kisade ut från Martha.
Jag tänkte på Annlyn och John där hemma. Jag tänkte på mig. Jag tänkte på Onethar. Alla stenarna i skutans last skulle pryda hans grav. Skulle vi slå följe med honom i vattnet? Skulle vi röra oss vidare i samma element vi fötts ur? Jag bevittande orkanen en bit föröver. Ingen visste om den skulle spotta ut oss eller svälja oss.
- Ranir, 15 nov, Thisink Vatt.

Platsen Ru Onethar namngavs till minne av den omkomne.
De utmattade ombord på Martha och Hjearon överlevde händelsen med nöd och näppe, och de båda räddningsfartygen fann till sist sin väg över havet och seglade till hamnen i Ru Narinn i norra Esonar.
Hjearon klarade sig utan större skador, men Martha tvingades pensioneras och hade därmed gjort sin sista utryckning för räddning, vård och transport.
I takt med att båttekniken utvecklades och nya utryckningsfartyg såg dagens ljus, tonades både Marthas och Hjearons roller så sakteliga ut. Efter omfattande reparationsarbete konstruerades Martha delvis om för att istället fungera som en ren passagerarbåt. Hon blev på nytt redo för havet.