Dessa trådar och trådar och tvättlinor
vävda som förkläden som nätundertröjor
som blöjor åt den rodnande solnedgången
där vi en gång …

Och allt detta klibbiga ur nät på nät
motvilligt förenande de överblivna
i hesa och rödbrustna rader på linor
som kanske aldrig …

Och när krasandet i världen omkring
när små och stora saker om vartannat
blandas som färger till brunt eller likblått
kan man nästan …

Och långsamt när en enda, eller två eller fler
når över en tröskel om det där enstaka händer
om något vänder en dag eller vecka eller månad
just då …