Sorgen luktar vissnande grönska
ett rede bäddat med vårsnö och ben
i dungen vid vägkanten, ett nät av sly
strövande boskap

vi är tidsåldrar
vi betraktar våra ansikten i dammens spegel
vattrade och blekta

det finns dagar avsedda för avsked
tider då vi reser klippblock över de förlorade
sliter berg ur den magra marken

svalornas skelett tömda på flykt
ihåliga som den omgivande jorden