Växande i månskenet stiger den tunga kolossen upp, som dominerar det unga trädet vid dess fot, genom vilken kvällsvinden tvekande sörjer för dess låga hastighet. Rastlös, såsom en osalig ande, suckar skogen.

Månen ler med sina röda kinder med vad som i den här skymningen ser ut som våta tårar; han mediterar på det döende hoppet, illusionen av att vara en nation, mediterar över folks smärta och tvång.

Framför hans ansikte sträcker sig dödsriket, där alla hans samtida och forntida krigare vilar, och kvällsvinden sveper sig försiktigt in över de sovande. Vitt dis skiner över hela månen ... och nyckfullt sörjer den det förflutna, vilket ser bokstaven A som ståendes för Afrikanerdom.