När tomheten promenerar

Över strävhetens heta korn

Ögon ser det som förvillar

Viskar räddhågset små,små moln

Öron radar upp sig

Kölden bor där om natten

Dagen är en kavalkad av solens fingrar

Greppar runt halsen

med hettan som vapen

Skriker men den sträva torrheten

Övervinner alla känslor

Istället säger ögonen allt

Fast jag tror inte det får plats

I det blå djupet där ingen satt sin fot

Det svarta hålets densitet

vägrar släppa det krampaktiga greppet

Om det som trots allt är känt

I den oändliga främmande sandvidden

där faror lurar bakom varje ny sanddyn