Läs min själ

inte så lätt som du tror

Den har tusen stigar

Där jag bor

Den är mörkare än Fagertärn

där röda näckrosor nu slår ut

sina blödande kronblad

På en yta ack så mjuk

ändå lika mörk och blank

Som slipad svart basalt

Den är djupare än Vättern

om både dagen och natten

Där älvorna doppar sina trötta fötter

Efter dimslöjors förtrollande dans

Du hör ekon efter deras mjuka skratt

Fast ditt öga sannolikt spelar dig spratt

kan jag både längta och ha

eller är min död bara ett stycke

i en refuserad pjäs

svaret gäckar mig både stilla och våldsamt

smyger under skinnet när jag vaknar

mitt blod och Fagertärns skönhet

gör gemensam sak i svala morgontimmar

blekt flyter min lekamen strax under vattenytan

för den som står på stranden helt osynlig

jag undrar om det är du

önskar att du kommer och värmer mina kalla ögon

väcker mitt hjärta som har pulserat så länge i stillhet

vet att det aldrig blir så

finns inte längre

önskar att återuppstå

Lika stolt som urberget

Lika stark som urberget

har fallit och söker nya natthimlar

vill leva både i mörker och ljus

som likt två älskande

slingrar sig runt varann

hela tiden med närheten i varje andetag