Anländer alltid före, aldrig efter
Långt hår och obrydd
Fräknig ljus hy, känslig för sol
Petar i maten om morgnarna för du är du och du gillar inte morgonen på samma vis
Håller hand för ansikte då du inte vill bli fotad
Är rädd för att prata om det som betyder något
Vet inte hur man gör
Agerar storasyster ibland åt andra
Finns där för alla när dem behöver dig
Men du tycks aldrig vara där för dig själv
Du balanserar evigt på den där plankan
Hamnar mer i obalans när det handlar om
ditt egna liv, dina problem o dina motgångar
Vill kunna säga att saker löser sig med åldern
Men sen blir jag tveksam och tänker ”är det verkligen så?”
Vissa saker får vi jobba med tills livet ebbar ut
Så att säga så till dig vore att ljuga
Och jag är inte den som är den
Jag vill enbart vara kär och slippa alla problem
Är det för mycket begärt?