Du sa alltid att havet var för stort.
Det luktade haverikommission
och smakade rättsmedicin.

Vår gemensamma garderob
släpade ut dig i sanden,
klämde dig, gav dig skavsår.

Flyttfirman vägrade ge dig luft.
De sa: ”Ni är …,” med flackande blick.
Jag visste inte hur många vi var,
men gav dem till slut rätt.

Vi prövade andra möbler.
Jag vet inte vad jag saknar mest, dig eller dem.
Kanske är du i en av dem.
Eller en av dem.