Vi finns överallt. Vissa av oss uppenbara, men de flesta osynliga. Våra kroppar är i de flesta fall inte osynliga, men det är vissa delar av de vi är. De delar som är viktiga för folk att se, är folk blinda för.
Ibland har vi modet att uttrycka och dela med, men orden glöms fort bort, eller så förstås dem inte.
Vi är många tillsammans, men ändå är vi präglade av ensamhet. Vi kan inte hitta varandra i mörkret orsakat av spelet där reglerna är oskrivna och huggna i sten samtidigt. Vi har aldrig riktigt gillat tvetydighet. Hur ska man göra? Vilken väg ska man ta?
Vissa av oss är modiga nog att ge sig in i spelet, men det slutar för det mesta i katastrof. Den lilla låtsasvärld vi har skapat för oss själva utifrån den generella modellen raseras, och det där atypiska, det där som väldigt få ser eller förstår blir "värre" än någonsin. Det gör livet svårare för oss än det behöver vara.

Jag fattar inte

Jag önskar att jag var normal.

Jag hatar mig själv.

Jag förtjänar inte det här, alltså livet.

Ingen fattar riktigt.

Jag önskar de förstod.
Vilka menar du?
De med normala hjärnor.
Du är inte ensam.
Jag vet.

Men något som vi alla vet är att det inte är verkligheten och logiken som räknas, utan känslan. Alltid känslan.
Alla andra tror att det för oss är logiken som är guden i våra liv, att vi inte förstår känslor eller har några sådana. Vi är kalla, oförstående, elaka, ignoranta, robot-liknande. Men vi, vi vet att det egentligen inte är så, även om vi ibland försöker passa in i den ram som har skapats åt oss. Vi vet att det är tvärt om.
Ibland visar vi dem, alltså känslorna, och folk blir förvirrade, eller irriterade.
"Herregud, lugna ner dig. Va inte så dramatisk!"
Det är sällan lagom.
Men vi är inte lagom.
Vi vill så gärna ta del, vara med, förstå spelet. Men om folk inte kan acceptera att vi inte är lagom, utan mycket mer än så, så är de kanske inte värda vår dyrbara tid.
Vi kanske skulle lägga tiden på att hitta varandra i stället. Tända ett ljus i mörkret och vänta på att någon annan av oss ser det.
Vi kanske skulle kunna lägga tiden på att acceptera att vi är från en annan planet. En mycket roligare och snällare sådan.
Skit i spelet. Det har ändå aldrig varit på riktigt.