Dina milda ögon
och smittande skratt.
Din katastrofala handstil,
som jag inte kan låta bli
att dra på munnen åt.
Dina vackra händer,
som hela tiden skakar lätt.
Jag tänker mig att
dina händer brukar spela
piano eller gitarr.
De borde det, i alla fall.
De perfekta musikerhänderna.
Men jag tror inte att du är
den musikaliska typen.
Men jag vet inte.
Jag vet knappt något om dig.
Jag vet att du gillar Håkan Hellström.
Inte särskilt musikaliskt (förlåt).

Det stora födelsemärket
bakom höger öra,
precis vid nackens hårlinje.
Du tar av dig glasögonen,
och sedan glömmer bort.
Glömmer bort?
Har du ens ett synfel,
eller är du så hipster
att du endast bär dem för Stilens skull?
Omedvetet sätter du på
och tar av
dina glasögon.
Som ett tics.
Det är gulligt.

Så hipster
att du hittat den gyllene medelvägen
mellan att se ut som en hemlös
och en stilmedveten modedyrkare.
Avslappnat, stort, slitet,
matchande, skinande, uttänkt.
Precis som du.
Alltid avslappnad,
ett tydligt mål.
En färgstark aura,
som du kan matcha
med vem och vad som helst.

Men du har dina korta stunder
av tafatthet
som tinar upp mitt hjärta
och fyller det med fjärilar.
Du verkar genuin.
Men vad ska jag säga,
jag har blivit lurad förut.
Jag hoppas.
Jag hoppas
med hela mitt sargade hjärta
att du är en av de sanna.
Du omhändertar
och odlar
dina professionella relationer.
Gör du detsamma
i vänskapens
och kärlekens namn?
Jag tänker
att du gör det.

Du verkar vara en sådan
som tar varsam hand
om det du har.
Och om det går sönder,
lider du av svidande, djup hjärtesorg.
Men det tror jag att du inte visar.
Du bevarar den coola ytan,
det skinande.
Håller ihop dig själv.
Men vem gör inte det?
Är inte vi alla så pass trasiga
att vi inte kan vara annat
än perfekta?
Men så
som jag känner dig just nu
är du så nära perfekt man kan vara.