Ett hål i hjärtat
där den jag borde älska allra mest
ska bo.
Det gör ont.
Tomheten gör ont.
En del
av mig,
utestängd
från mitt hjärtas värme.
Inte av vilja,
av nödvändighet.
Vad gör ondast?
Tomheten
eller de eviga såren,
som till slut inte orkar läka.
Som blöder
energi,
livsvilja,
glädje,
sinnesfrid.

Jag valde frid.
Jag karvade bort
den jag borde älska allra mest
ur mitt haltande hjärta.
Det gör ont.
Skuld gör ont.
Men skulden från att
karva bort den jag borde älska allra mest
är ett nålstick
i jämförelse med
den tunga uråldriga skuld
som den jag borde älska
varje dag
placerade på mina axlar.
En cape av kedjor
skuldtyngda.
Skamtyngda.
Hat-tyngda.
Ångest-tyngda.
Kontrollerande.
Jag orkar inte mer.
Förlåt.

Jag gjorde allt,
den jag borde älska allra mest
gjorde inget.
Hon gjorde ingenting
i blindo.
Jag är trött,
för trött.
Jag valde mig,
på riktigt,
för första gången
i mitt liv.
Mitt liv,
som den jag borde älska allra mest
såg som hennes.
Hennes att kontrollera.
Hennes att utnyttja.
Hennes att maniskt älska,
tills den falska kärleken kvävde lågan
hos livet,
så det knappt längre fanns något
att älska.
Ironiskt. Eller hur?

Ett hål i hjärtat.
Det gör ont.
Jag ska fylla det med
vackra ting,
vackra platser,
vackra människor.
Jag vill ha skönhet.
Efter alla år av ryslig falskhet,
vill jag fylla hjärtat med
det vackra och det sanna.
Skönhet och sanning.
Det är dags
för skönhet och sanning.
Då behövs det plats i hjärtat,
så det får rum.
Allting kommer att bli bra.