Har sagt allt som ingen fick säga
och du bröt alla löften ingen fick röra
Du dömde mig till nomad,
utan nån att hålla mig kvar
Och precis som havet
suddar ut våra namn från sand
försvinner nu all min levnad
och vågorna slukar drömmars brand

Skådar bergens vassa toppar
som skar sig genom molnen
och drömmarna
Helvetet är ingenstans vi går mot,
bara växande rötter i oss
Och jag är fördömd till nomad,
att gå snubblande vid ett hav
och försöka höra ditt namn i varje snäckskal

Övergiven vandrar jag ödelanden
där mina val ser tillbaks på mig
Ständigt sparka stenar ett steg längre fram,
samma hopplösa jagande som jag höll efter dig
Och som när morgonen slukar stjärnorna
slukas jag nu av sömnlösheten varje natt

Din stjärna faller mot mig, och jag försöker ta emot
Men helvetet är verkligen ingenstans att nå,
utan något växande djupt inuti
som stjäl all luft och spränger inifrån